Att ha varit utsatt för våld, olyckor, katastrofer och liknande ödesslag, innebär att man råkar ut för en livskris. En sådan kan vara mycket lindrig eller mycket svår. Det är viktigt att skilja mellan PTSD, som diagnosen vanligen blir, och själva krisförloppet. PTSD betyder ãposttraumatisk stressyndrom" och är det typiska ångesttillstånd som offer för svåra livshändelser kan få. Ett exempel: En kränkande särbehandling eller mobbing utmynnar förr eller senare i en kris, vars styrka beror på hur stark stressen från den kränkande särbehandlingen varit. Styrkan och långvarigheten i denna stress, dvs dess kroppsliga och psykiska stressymtom, bedömer man genom att ställa en diagnos. Den kan bli PTSD eller utbrändhet eller liknande. Kris är således beskrivningen av ett socialt/psykiskt tillstånd som, framkallad av mobbing eller en jordbävning eller fysiskt våld, kan utmynna i ett medicinskt diagnoseringsbar ångesttillstånd, t ex diagnosen PTSD.

Numera vet man mycket om hur kriser förlöper, och hur svårt det ofta är för en person att nyorientera sig i livet efter svåra förluster. Att få sin yrkestillvaro förstörd, är en mycket svår förlust, som ofta störtar personen in i en svår existentiell livskris.

Kunskapen om krisförloppet säger oss, att en person inte kan hoppa över någon fas i detta förlopp. Hur ser då dessa faser ut?

Vid en livskris genom en förlust (dödsfall, arbetslöshet, utslagning från arbetslivet, katastrof m. m.) kan en slags bedövning inträda. Chocken kan bli så stor, att psyket inte förmår att ta emot sanningen. Det skyddar sig genom att gå in i ett chocktillstånd. Detta för vanligen till ett förnekande av sanningen (även om denna fas är kort!). Egentligen är detta också en oförmåga att "ta emot" hela sanningen om det skrämmande. Så snart detta tillstånd släpper, och personen får förmågan tillbaka att överblicka sin livssituation, insätter fasen för sorgarbetet. Sorgen kan dämmas upp ända tills "bedövningen" och förnekandet slutar. Om detta inte sker, kommer sorgarbetet inte igång. På samma sätt vet man, att en nyorientering i livet inte kan komma igång, förrän sorgarbetet är färdigt. Sist kommer den fasen som innebär att livet går vidare i delvis nya, restaurerade former.

Märk väl att fasernas längd och intensitet varierar från person till person och från situation till situation. Sammanfattningsvis ser vi följande faser: (1) Chockfasen (bedövningsfasen); (2) Förnekandefasen; (3) Sorgfasen; (4) Nyorienteringsfasen; (5) Etableringsfasen ("livet går vidare").

För mina patienter stämmer detta krisförlopp väl in. Lägg märke till att procenttalen nedan gäller de patienter som har varit hos mig, de gäller inte hela summan av mobbingsfallen. En sådan statistik existerar inte! Här är mina erfarenheter från de patienter som jag har träffat:

Bedövningsfasen: Ungefär 10% av mina patienter som fått en PTSD-diagnos befann sig i denna första fas. Ofta kan de inte riktigt redogöra för vad som egentligen inträffat, antingen finns för de tidiga förloppen eller också det senaste året diffusa minnen. Det tog dem ibland fem till tio dagar av deras vistelse på min dåvarande klinik, innan de kunde gå in i nästa fas, förnekandet. Chocken kan vid vissa ödesslag bli mycket stark, därför att man mentalt inte är förberedd. Hur skulle man ens kunna föreställa sig i sina vildaste fantasier, att man skulle råka ut för ett sådant elände ... Chockfasen medför därför ofta vad man inom psykologin kallar för ett "annorlunda medvetenhetsstadium": En känsla av overklighet; främlingskänsla; bedövning; robotartade handlingar; annan tidsuppfattning, osv. En människa i denna tidiga fas behöver omsorg och inte någon terapi.

Förnekandet: De allra flesta personer som kommer till mig och som varit utsatta för mobbing, "sitter fast" i denna fas. Det är ganska naturligt, eftersom man inte vill acceptera de ofta mycket svåra rättskränkningarna. Naturligtvis finns det i princip ingen anledning att ge upp sina medborgerliga rättigheter! I vårt psykologiska arbete skiljer vi dock mycket noga mellan å ena sidan att som kränkt stå fast vid sina rättigheter och att förneka att maktcentret, som har kränkt, skall få sin vilja igenom - och å andra sidan acceptansen att man verkligen råkat ut för detta livsöde och att ingenting kan bli exakt likadant som det var förr. "Att förlika sig med sitt öde" innebär i praktiken att gå igenom hela krisförloppet. Att förelika sig har med den egna livssituationen att göra, inte nödvändigtvis med eventuella juridiska komplikationer. Huruvida dessa är meningsfulla att reda ut, dvs om det lönar sig att satsa arbete och pengar, det måste man ha en jurists råd till för att kunna bedöma.

En liknande situation kan uppkomma vid anmäld arbetsskada. Såväl arbetsgivaren och offret brukar blandar ihop samhällets juridiska ramar: Ett arbetsskadeärende är helt frikopplad från en skuldbedömning eller en bedömning om det som anges ha hänt, verkligen hänt eller inte. Bedömningen i ett arbetsskadeärende gäller en bedömning huruvida det finns lagenliga förutsättningar för att betala ut pengar eller inte. Reaktionen som många offer visar, då deras arbetsskadeärende avvisas, är egentligen orimlig: Personen reagerar som om nu även samhället har förrått honom eller henne - "ingen tror på mig, ingen bry sig om mig, vad skall det nu bli av mig?". Personen blandar ihop två typer av acceptanser: (a) att något har inträffat och (b) om det som inträffat borde ha inträffat i en rättsstat. Blandas dessa två frågeställningar ihop, vilket ofta sker, så fastnar man ohjälpligt i förnekandefasen och kommer inte igång med sin sorg. Att kunna börja sitt sorgarbete är en nödvändighet för att kunna komma igång med en nyorientering, dvs. med sin yrkesrehabilitering.

Sorgarbetet: Vid svårt kroniska fall, lyckas man stundom inte att föra fram personen till ett sorgarbete. För rehabiliteringsansvariga lönar det sig inte i ett sådant, mera sällsynt fall, att bearbeta den försäkrade för att han eller hon omgående skall omorientera sig till en ny yrkestillvaro. Personer som inte gått igenom sorgfasen, förmår inte att samla energi för att omorientera sig. Nyorientering under tvång innebär alltid att stora delar av den koncentrationsförmågan som bör ägnas yrket, binds upp i den inre kamp som är ett tecken på att man inte sörjt färdig, att det finns mentala krafter kvar som klamrar sig fast till något som en gång varit, men som inte längre är. Här krävs medvetengörande terapi.

Nyorienteringen: När jag talar om, att jag nådde goda resultat med 90% av mina patienter, så betyder detta att vi fört fram dem åtminstone till slutfasen av sorgarbetet eller början av nyorienteringsfasen. Det är först i denna fas, som det effektiva yrkesrehabiliteringsarbetet kan göras. För enstaka kroniska fall tar det betydligt längre tid än de fyra behandlingsveckorna som erbjöds på min forna klinik. Man kan dock ofta redan i början av en tredje behandlingsvecka förutsäga, hur långt personen kommer att nå.

Ny livssituation: Den sista fasen i krisförloppet, att man fungerar väl i en ny livssituation, är inte föremål för terapeutens uppgift. Det är personens och arbetsgivarens (en gammal eller en ny) uppgift att uppnå. Jag anser också att det är viktigt att man "kapar navelsträngen till bidragssystemet" så snart som möjligt. I en yrkesrehabilitering, där flertalet aktörer är inblandade (försäkringskassan, terapeuter, läkare, eventuellt jurister m m), innebär detta förhållande att den drabbade kan erhålla mycket av denna hjälp i nyorienteringsfasen. Fasen skall föra fram till en "nyetablering i livet". Från och med en viss tidpunkt i denna etablering kan all främmande hjälp bli till förfång. Man måste kasta loss för att inte göra sig alltför avhängig av dessa instanser. Nyetablering innebär att man själv, återigen, är herre över sitt liv.

Fem dimensioner för omgivningens sociala stöd till den drabbade

Under resans gång och speciellt i början av krisförloppet finns det fem dimensioner som skulle kunna kallas "aktiv omsorg" från omgivningen till den drabbade:

1. Förståndsmässig (kognitiv) omsorg (t ex: information om vad har hänt, varför har det

hänt?).

2. Emotionell omsorg (exponera för det svåra: kunna ta del i händelsen, att inte "sopa under

mattan").

3. Social omsorg (dela sorgen med andra, bli bekräftad).

4. Beteendemässig omsorg (hjälp till att göra något, agera, handla adekvat).

5. Existentiell omsorg (få kontakthjälp med existentiella livsfrågor).

En graverande offersituation innehåller risk för social isolering och därmed en risk för att man inte kan erhålla den nödvändiga hjälpen från sin omgivning. Behovet av denna omsorg är olika från person från person och hänger ihop exempelvis medhur viktigt vissa av de fem dimensionerna är för den enskilde, hur mycket översikt man har, samt vilken grad av acceptans man behöver från omgivningen. Om dessa fem dimensioner inte tillgodoses, kan ett sjukdomsalstrande förlopp uppstå. Ett sådant förstärker utvecklingen av ett kroniskt PTSD.

De fem dimensionerna är i varierande omfattning aktuella under ett flertal år framöver. Nyorienteringsfasen och nyetableringsfasen i krisförloppet kan alltså ta tid.

Ett steg bak

Nästa textfil