Fas 1: Konflikter är vanliga i arbetslivet. De kan och skall inte undvikas, men de måste hanteras på ett konstruktivt sätt. Somliga konflikter eskalerar i den första fasen och fokuserar sig kring en enskild person som kommer i underläge.

Fas 2: När konflikten börjar fokusera kring en enskild person som kommer i underläge, glider konflikten in i sin andra fas. Det karakteristiska för denna fas, mobbingfasen, är att den drabbade blir utsatt fortlöpande och under lång tid. Fasen brukar uppvisa ett stereotypiskt förlopp. LIPT-frågeformuläret är i huvudsak utarbetat för denna fas. Det är vanligt att drabbade anställda utsätts mycket lång tid för mobbing. Den genomsnittliga exponeringstiden är 1 * år (se avsnittet Epidemiologi och Definition av Mobbing). Denna konfliktbelastning deformerar de sociala förhållandena på arbetsplatsen mycket snabbt. Men även den enskildes beteende deformeras till ett allt destruktivare konfliktbeteende. Denna provokation drabbar mobbingoffren hårdast. Om man har konflikt med en grupp på fyra personer, så blir var och en av dessa synliga med sina aktiviteter mindre tid än de fyras samlade ageranden. Med tanke på att mobbing oftast sker bakom lykta dörrar, så kan det nog fastslås att var och en av mobbarna syns väldigt lite. Däremot syns offret varje gång det försvarar sig eller för klagomål. Därvid är det lätt att mobbingoffret ger intrycket av att "inte fungerar socialt". Offret måste därför dels få hjälp med att försvara sig och dels att fundera kring hur offret skall bete sig. Men kontentan blir, att offret underkastas en stigmatiseringsprocess (Jones et al., 1984). Stigmatiseringen får vanligen lång tid på sig för att etablera sig. Skälet till detta är att offret oftast inte får någon hjälp varken av chefer eller av den egna fackliga organisationen. Om överordnade så småningom griper in (oftast därför att verksamheten håller på att skadas eller att offret blivit "alltför besvärligt") riskerar den tredje fasen att komma igång.

Fas 3: Det typiska och stereotypa målet för chefer, som inte klarar av en seriöse problemlösning i denna situation, är att man försöker att tysta ner eller försöker att få ut den stigmatiserade anställde ur organisationen. Mobbingoffer kan behöva utstå förvånansvärt grymma makt- och rättsövergrepp i denna tredje fasen. Dessa är så framträdande att jag för egen del anser att mobbing, så långt gången, egentligen handlar om en medborgarrättsfråga. Det borde vara lätt att förstå att mobbingoffer upplever allt större existentiell ångest, förtvivlan och hjälplöshet. Senast i denna fas etableras PTSD-skador. Det är också senast under denna fas som offer får kontakt med läkare, psykiater eller psykologer. När så sker, kommer den fjärde fasen igång.

Fas 4: Mina erfarenheter från patienters upplevelser och öde i denna fas skall ingalunda överdrivas. Det finns visst en rad professionella, alltså läkare, psykiater och psykologer, som har en mycket god förståelse för andra människors offersituationer, som har en modern utbildning och vet vad PTSD är för något. Men antalet som inte hör till denna grupp är väldigt mycket större. Mobbingoffret löper en avsevärd risk att få felaktiga diagnoser som innebär att läkare, psykiater eller psykologer förväxlar de typiska PTSD-symtomen med de symtom som är kännetecken för paranoia, manodepressivitet, karaktärssvagheter etc. Denna felaktiga diagnostisering försämrar offrens framtidsprognos ytterligare (Becker 1993).

Fas 5: Detta kan så småningom föra till den slutgiltiga utstötningen ur arbetslivet, vilket för många i praktiken är liktydigt med en utstötning ur samhället (Leymann, 1992b; och 1993b). Det är egentligen inte alls svårt att förstå, i synnerhet inte i dagens läge, då samhällsorgan som socialbyråer och försäkringskassor, som tidigare var mycket måna om att hjälpa människor i nöd, numera har som mål att befria sig snabbast möjligt från dessa slags klienter, helt oberoende av det öde som då kan vänta dem.

Förloppsmodellen som beskrivits här ovan är givetvis att se som en allmän modell. I det praktiska livet möter inte alla mobbingoffer de svåraste öden. Ibland saknas fas 2, nämligen när en person blir förföljd av en eller flera chefer utan att arbetskamraterna har mobbat. Och ibland saknas fas 4, nämligen om den drabbade inte uppsöker en läkare, psykiater eller psykolog. Men om man gör sig mödan och tar sig tiden att lyssna färdigt på offret, så ser man snart, hur väl denna fasmodell stämmer in på de allra flesta berättelserna.

Ett steg bak

Nästa textfil