Mobbingkonceptet är ungt. Det sträcker sig över en lång rad av vetenskapliga specialiteter inom områdena psykologi, sociologi, psykiatri, juridik, statskunskap, socialpsykologi, företagsekonomi, organisationskunskap, arbetsmedicin osv. Den mesta forskningen har dock hittills blivit genomförd av psykologer. Färre arbeten härstammar från arbetsmedicinare eller psykiater. Några få ansatser finns från arbetsjurister, sociologer och företagsekonomer.

Det uppstår alltid problem för ett forskningsprojekt om man lämnar sitt traditionella fält för att arbeta tvärvetenskapligt. Man stöter sig med stela arbetssätt och med föråldrade avgränsningar mellan skilda traditionella kunskapsområden. Ideala forskningssituationer skulle först uppstå, om forskare från de mest skilda specialområden kunde arbeta under en gemensam ledning, ty då kunde man befrukta varandra såväl teoretiskt som empiriskt. Orsaken därtill skulle vara att det inom de skilda vetenskapliga specialområdena finns en mängd teorier och teorem som tolkar världen ur många olika perspektiv. I ett intimt samarbete skulle detta specialkunnande bli tillgängligt över ämnesgränserna vilket skulle öka kreativiteten. Den idag oftast förekommande situationen går tvärsemot sådana drömmar. Invanda tankemönster i de olika fakulteterna och den inom universitetsväsendet befintliga maktstrukturen professorerna emellan förorsakar dessvärre att man snarare avvisar andra kunskapsområdens synsätt som inadekvata så snart de kolliderar med det egna tänkandet. Som ung inom vetenskapens värld måste man ofta respektera sådana begränsningar, även om detta går ut över den egna kreativiteten. Mobbing och utstötningsprocesser inom universiteten förekommer oftare än t. ex. inom den tillverkande industrin.

Ändå begär jag att en vetenskaplig kritik skall vara seriös, strängt vetenskaplig och skall stimulera till kreativitet. Kritik som handlar bara om att man utgjuter sitt missmod över det faktum att mobbingforskningen inte hållit sig i leden av dessa traditionella strukturer beaktar jag aldrig. Istället önskar jag mig en kritik som kunnigt och vetenskapligt synar forskningsmetodiken och det vetenskapliga arbetssättet i olika forskningsprojekten. Här finns mycket att bidra med just därför att mobbingforskningen är av tvärvetenskaplig karaktär. Mitt huvudsakliga egna bidrag hittills har varit att för första gången fokusera på detta fenomen, konceptualisera det och göra det tillgängligt för systematiskt vetenskapligt arbete. Statistisk metodik kommer därvid, i början, vanligen till korta, även om detta har kunnat utjämnas sedan slutet av 1980-talet. Kritik behövs, men den måste vara hederlig, konstruktiv, vetenskaplig och kunnig!

Viktig kritik som saknas skulle behöva handla om genomförandet av åtgärder för att förebygga, ingripa i och rehabilitera vid mobbningsförlopp. Mobbing är ett fenomen i alla mänskliga samhällen. Humanistisk vetenskap är till för att hjälpa vidareutveckla dessa samhällen i humanistisk riktning. Jag saknar förståelse och intresse för kritik av mobbingkonceptet som enbart exploaterar drabbades nödsituation för att exponera vetenskapsmannens eller -kvinnans egocentriska synsätt. Forskning och teoribyggandet är inte till för att forskare skall sinsemellan utkämpa akademiska tuppstrider. I synnerhet om man enbart utgår ifrån det skrivna ordet utan att bry sig om att ens träffa en enda drabbad person.

Ett steg bak

Nästa textfil