Mobbingforskningen, så som jag hanterat den, har givit mycket litet spelrum för personlighetsteorierna. Givetvis är specialister på detta område inte nöjda med detta förhållande. Ortodoxa psykologer och psykiater hävdar att vuxna människor blir mobbade därför att de genom sin uppfostran råkat ut för brister i sin personlighetsutveckling. Man hävdar således en orsak-verkan-situation som nästan med nödvändighet utmynnar i mobbing för vissa människor med vissa personlighetsdrag. Så är det givetvis inte.

Självklart har varje människa en personlighet eller rättare sagt är varje människa en personlighet med personliga tyngdpunkter som skiljer individen från andra människor. Ur vetenskaplig synvinkel kan dessa variationer också grupperas enligt vissa kriterier och speciellt kan dessa olikheter bidra till att man inom det kliniska arbetet kan uppamma en intimare förståelse för en människas livsproblem. Men steget till en slags automatik av typen "den som fått karakterssvårigheter i sin ungdom kommer i sitt vuxna liv att råka ut för ...", håller inte måttet.

Det är inte ovanligt, att vissa psykologer och psykiater kritiserar (dock mera sällan i form av vetenskapliga skrifter) att mobbingsforskningen - liksom även forskningen avseende andra offergrupper från katastrofer och våldshändelser - analyserar i första hand händelser av olika slag och inte personlighetstyperna. Det finns goda skäl att inte göra.

Det sorgliga är därvid, att dessa kritiker aldrig anger vad de menar med begreppet "personlighetsteorier". Den kritik som möter mobbingforskningen från detta håll tycks därför oftast bli framförd ganska oreflekterad och fördomsfull på så sätt att man tycks hävda att mänskligt beteende snarare styrs av personlighetsvariabler och mindre av sociala omständigheter. Detta är tydligast i den ortodoxa psykoanalysen.

Denna min kritik av dessa kritiker skall man inte bara lägga åt sidan som något vetenskapligt exotiskt. Åsikten att människor beter sig på ett visst sätt, eftersom de "styrs av sin personlighet" har genomsyrat de västerländska samhällena på ett mycket intensivt vis. Jag anser att detta till största delen beror på att människor behöver ha tillgång till en sådan tro för att upprätthålla sin egen psykiska trygghet (denna tankegång utreds utförligt i filen om attributionspsykologin). Det finns här enligt min åsikt också ett tydligt samband till det faktum att offer ofta kan råka ut för svåra samhälleligt betingade orättvisor - just på grund av dessa fördomar (Leymann 1992a). Dessvärre finner man dessa fördomar också i medicinska anamneser och diagnoser för patienter som varit mobbingoffer. Missbedömningen av mobbingoffer kan mycket väl ske även av andra grupper än läkare och psykologer, som chefer, fackliga förtroendevalda, jurister och framför allt inom försäkringskassan. Det är precis här, där felaktig övertolkning av personligheten kan utmynna i förlust av medborgerliga rättigheter. Ty en person som är berättigad till ekonomiska kompensationer men lättvindigt bedöms ha ett narcissistiskt personlighetsproblem, kan då avvisas av försäkringskassan.

Personlighetsteorier är problematiska som utgångspunkt för bedömning avseende orsaker till varför människor har blivit offer för sociala situationer. Detta betyder emellertid inte att jag avvisar dessa teorier. Tvärt emot. På min klinik hade jag mycket stora nytta av dem för förståelsen av människors omedelbara reaktioner i samband med terapin. Men det finns ett antal problem med dessa teorier, problem som här skall beskrivas:

1. Det finns en rad olika personlighetsteorier. För var och en av dem har man utvecklat egna egenskapsbeskrivningar utifrån vilka man vill definiera personligheten. Det finns ingen som helst enighet dessa egenskapsuppsättningarna teorierna emellan. I dessa utgår man inte bara utifrån skilda egenskaper, man mäter dessa egenskaper också högst olika i det syftet att kunna förutsäga hur en person kommer att bete sig i olika framtida situationer eller varför den betett sig på ett viss sätt i det förflutna. Däremot finns det inga långtidsundersökningar där man har följt olika personer under mycket lång tid för att se om dessa antaganden verkligen stämmer. Emellertid finns det psykiatriska långtidsstudier som visar, att barndomspräglingar knappast, men att olika typer av sociala situationer mycket väl ägnar sig som material för psykiatriska förutsägelser om risker för till exempel psykiskt insjuknande senare i livet. I psykiatriska läroböcker varnar man därför också för användningen av personlighetsteorier i samband med diagnostiskt arbete för enskilda personer (t. ex. Schneider, 1950; oder Huber et al., 1979).

2. Nästa problem handlar om statistiska utsagor avseende personlighetsdrag. Psykiater och psykologer drar stundom vittgående slutsatser utifrån sina patientsammansättningar i sina kliniker och mottagningar. Ett kort exempel: Anta att jag skulle se i min patientstatistik att 40% av mobbingoffren tillhör personlighetstyp X och 25% typ Y, och att de resterande 35% fördelar sig tämligen lika på ytterligare sex personlighetstyper. Kan jag på basis av detta påstå att människor med en personlighetstyp X har speciella risker att bli mobbade (förutsatt att mitt patienturval motsvarar en aktuell demografisk fördelning)? Naturligtvis kan jag inte göra det! Ty för inte någon av personlighetsteorierna finns representativa befolkningsundersökningar som kan lämna besked om hur dessa personlighetstyper är fördelade inom en befolkning i ett land. Anta nu att vi erhåller forskningspengar för att kunna genomföra en sådan undersökning och anta att vi får fram följande resultat: Personlighetstyp X förekommer i den totala befolkningen till 61%, Y till 12% och de övriga sex personlighetstyperna tillsammans 17%. Nu visar det sig nämligen att mina X-patienter inte alls, men däremot är Y-patienterna speciellt utsatta för mobbingsattacker: Enbart 12% med personlighetstyp Y finns inom vår undersökta befolkning, men bland de mobbade finns inte 12%, såsom vi i så fall skulle ha förväntat oss, utan mer än dubbelt så många: 25%. Tyvärr är det sällsynt att psykologer och psykiater beaktar vetenskapliga krav på hur man handskas med statistisk.

3. Ytterligare ett problem uppstår med personlighetsteorierna speciellt för mobbingoffer. Vid diagnoser av svårt skadade mobbingoffer har mina svenska undersökningar visat att dessa ibland redan efter ett halvt år, men oftast efter högst två år med svåra belastningar, utvecklar svåra PTSD-problem (posttraumatisk stressbelastning). Vidare har mina svenska undersökningar visat, att ett antal av dessa personer därefter, vid ytterligare fortsatta svåra belastningar, kan råka ut för en kronifiering av denna PTSD. Vid en kronifiering brukar en varaktig förändring av personligheten inträda.

Om nu ett svårartat mobbingförlopp vanligen utmynnar i en varaktig förändring av den drabbades personlighet, så är det ju denna förändring som de ovan nämnda psykologer och psykiater noterar och inte den ursprungliga personligheten. Och eftersom den genom sociala extrembelastningar förändrade personligheten hos de enskilda drabbade visar tämligen likartade symtom, kan en okunnig bedömare givetvis inbilla sig att det är dessa (förändrade!) personlighetsdrag som skulle vara de som en gång förorsakade mobbingen. Man skall veta, att det inom den seriösa psykologin inte finns metoder att kartlägga personlighetsdrag som en gång fanns men inte längre finns, så snart en varaktig förändring inträtt. Psykologer och psykiater som påstår annat är okunniga och deras uttalanden bygger inte på vetenskaplighet.

Sammantaget kan dessa problem ställer till stora missförhållanden för mobbingpatienter, om de rutinmässigt får psykologiska eller psykiatriska utlåtanden som utmynnar i att de tillskrivs diverse personlighetsegenskaper som antas ligga bakom det förhållande att de börjat mobbas. Som underlag för försäkringskassans juridiska bedömningar huruvida en mobbingpatient är berättigad att erhålla sjukbidrag, arbetsskadeersättning eller andra ekonomiska gottgörelser, kan dessa lättvindigt utdelade personlighetsattribut utmynna i att dessa ekonomiska bidrag kan avslås såväl av handläggaren som av överordnade instanser som man överklagar beslutet till. Länder, i vilka arbetstagarens insjuknande i princip kan ges en status som yrkessjukdom, kan på grund av dessa utlåtanden förlora sina medborgerliga rättigheter. I tveksamma fall bedömer den svenska försäkringskassan numera till nackdel för den drabbade för att "spara pengar" - när man på 1980-talet i sådana fall försökte undanröja alla hinder för att hjälpa den försäkrade istället. Antagandet, som ligger bakom ett sådant negativt beslut är, att en person, som råkat ut för mobbing gjorde det "därför att barndomsförhållandena utmynnade i en narcissistisk personlighetsutveckling" har "att skylla sig själv" och kan inte räkna med samhällets stöd när långvarig psykoterror på arbetsplatsen förorsakat ett PTSD-insjuknande. Med andra ord: Användande av personlighetsdiagnostiken i samband med bedömning av enskilda personer, medför oftast en förlust av de medborgerliga rättigheterna. Detta har bl. a. tyska läroboksförfattare i ämnet psykiatri varnat för (t. ex. Schneider, 1950),

Det är orimligt i sådana situationer att skriva utlåtanden utifrån personlighetsteorierna, om utlåtandet senare kommer att användas i juridiska eller i ekonomiska/administrativa sammanhang. Själv hävdar jag, att personlighetsdrag eller karaktärsbedömningar helt borde utdömas som inslag i psykologiska och psykiatriska utlåtanden. De har ingen som helst funktion eftersom man inom den kliniska behandlingen inte utformar denna med avseende på en sådan diagnos, utan patienten erhåller ändå enbart den behandling som terapeuten brukar ge även till alla andra av sina patienter. En psykoanalytiker ger en psykoanalytisk behandling, en beteendeterapeut gerv en beteendeterapeutisk behandling, en biologiskt orieterad psykiater arbetar med kemiska preparat och en psykodynamiker ger en psykodynamisk behandling. Personlighetsteorierna är således helt överflödiga som diagnostiska element och de är dessutom farliga ur ett medborgarrättsligt perspektiv.

Jag vill i sammanhanget nämna ett par ord om de svårigheter som psykoanalytiker råkar ut för, när de vill ta del av mobbingkonceptet. Utifrån den psykonalytiska teorin, som på senare decennier kritiserats allt oftare och som enligt min bedömning kommer att förlora sin status som vedertagen behandlingsmetod inom sjukvården inom de närmaste 30 åren, är det generellt svårt att acceptera vårt synsätt att människor kan insjukna psykiskt till följd av de sociala och socialpsykologiska belastningar som omgivningen utsätter dem för. Utifrån ett psykoanalytiskt synsätt bestäms en människas beteende uteslutande utifrån psykogenetiska resultat av förhållanden som präglat individen i den allra tidigaste barndomen. Visst är detta en av "brickorna i spelet". Men det psykoanalytiska antagande, att samtliga framtida beteenden, även i sociala situationer som vid födseln ännu inte finns, blir förutbestämda under barnets första fyra levnadsår, det är ren nonsens och är helt ovetenskapligt. Tvärtom visar psykiatriska långtidsundersökningar, som följer individen under många decennier, att livsöden bestäms i första hand av sociala tillfälligheter och sociala strukturer i samhället (se Lunda-undersökningen i södra Sverige).

Svårt beklämmande och skamligt är t. ex. den debatten som utbröt under det tidiga 1960-talet bland USAs psykoanalytiker, när överlevande från Hitlers koncentrationsläger började strömma in till deras mottagningar. Man såg hos dessa människor ett mycket likartat stressbeteende (se min file för varaktig förändring av personligheten enligt ICD-10). Man tog notis av att gemensamt för dessa patienter var att: (1) de tillhörde den judiska religionen och att de (2) varit inspärrade i koncentrationslägren i Tyskland. Trogen sitt dogma inom psykoanalysen om barndomspräglingens avgörande inverkan på personlighetens utveckling, ställde man i debattartiklar om och om igen samma fråga: "Vad är det för egenskaper i den judiska barnuppfostran som medför, att ingen av dessa människor psykiskt kunde klara av den själsliga belastning som det innebar att vara fånge i i Nazityskland koncentraionsläger (Leymann, 1989)? Denna kränkande teori används även idag av psykoanalytiker som på så vis vill förklara att det är personlighetens fel om någon kvinna blir utvald och våldtagen, om någon blir utvald att bli svårt mobbad, om någon blir utvald att rånas, kidnappas osv - och dessutom inte kan klara av situationen psykiskt!

En ytterligare personlig observation, som borde stimulera till eftertänksamhet är följande. Jag har föreläst om mobbing de sista 15 åren av mitt liv före pensioneringen. Jag har då ofta fått frågor kring personlighet, men frågorna har uteslutande handlat om offrens personlighet. Jag har under alla dessa år aldrig fått en enda fråga kring förövarnas, mobbarnas personlighet! Vad kan detta bero på? Jo, det beror på att psykologin i de västerländska samhällena har en viktig bifunktion vid sidan av sin existens som vetenskapligt ämne: Människor belastar offren för hemska situationer med olika säregna egenskaper, vilket innebär, att de kan uprätthålla tron på att de själva givetvis aldrig skulle kunna råka ut för samma sak och om, att de då givetvis skulle kunna bemästra situationen utifrån sin egen förträfflighet. För samhället i stort fungerar således fokuseringen på offren struktur- och maktbevarande. Dessa förhållanden beskrivs inom en forskningsgren inom psykologin som kallas attributionspsykologin.

Ett steg bak

Nästa textfil